One Day - Chapter 2
Vi stog nu utanför våran lägenhet. Min mamma hade varit här innan och fixat allt, men nu var det dags, jag tog fram nycklarna ur min handväska och satte in ena nyckeln i nyckelhålet och vred om. Jag öpnade försiktigt dörren och när den gled upp klev vi in i en stor hall.
"Oj, jag hade förväntat mig något mindre" sa Caroline tyst bredvid mig. Men det hade jag också. Det har var en ganska stor och fin lägenhet. Det var vita väggar och såg väldigt fräsht ut. Vi kollade igenom alla rummen och jag fick det största sovrummet och började packa upp alla mina kläder och grejer. Jag var otroligt trött och jag bäddade sängen också. Efter ett tag kom Caroline in i mitt rum.
"Jag tänkte gå och lägga mig nu, jag är väldigt trött. Jag komer antagligen sova länge i morgon så snälla väck mig inte, jag behöver min skönhetssömn." Sa hon och log lite och gick sedan till sitt rum. Klockan var mycket så jag gick in på toan och borstade tänderna och tvättade bort mitt smink. Sedan skickade jag iväg ett sms till mamma "Vi är i lägenheten nu, och oj så fin lägenhet du har fixat. Tack mamma du är bäst, jag ringer i morgon ska sova nu. Jag hoppas du inte saknar mig allt för mycket ;)" Sedan satte jag mobilen påladdning och några minuter senare somnade jag som en stock.
Jag vaknade av att solen lyste i mina ögon, och jag kom på att jag hade glömt att dra för gardinerna igår kväll. Jag kände mig ganska så pigg och tog upp mobilen och kollade på klockan. Den var bara åtta, men jag skulle antagligen inte kunna somna om så det var ingen idee att ens försöka. Jag hade fått ett sms av mamma "Glad att ni gillar det, ring mig senare. Puss älskar dig min underbara dotter" Jag kom på att vi inte hade någon mat hemma så jag bestämde mig för att klä på mig och gå och handla. Jag satte på mig ett par jeans en tröja och en kavaj över och sedan satte jag på mig mina vita converse och gick ut. Påväg ut satte jag upp håret i en hög hästsvans och började gå. Jag hade ingen aning om vart mataffären låg men jag hade inte brottom så jag kunde lika gärna utforska området lite. Caroline skulle ändå sova i flera timmar till om jag kännde henne rätt. Hon kunde sova i dagar om hon fick. Jag däremot var ganska morgonpigg. Jag gillade inte att sova bort hela dagarna. Jag och Caroline var väldigt olika, det kanske var därför vi hade blivt så bra kompisar. Caroline hade långt mörk-brunt hår, nästan svart, bruna ögon och var ganska kort. Jag var däremot ganska lång och hade långt blont hår och mina ögon var blåa. Men det var inte bara på utseendet vi var olika. Vi var olika på personligheten också. Caroline var den personen som alltid skulle höras. Hon pratade alltid högt, och älskade uppmärksamhet. Jag var också pratglad men jag behövde absolut inte stå i centrum hela tiden. Jag var lite mer lungn, på ett bra sätt tyckte jag. Ja, vi var väldigt olika men vi passade så bra tillsammans. Vi hade alltid kul och gjode galna saker, våra minnen tillsammmans var oslagbara. Caroline var den ända jag litade på till 110%. Även fast jag tyckte att hon var lite för mycket ibland kunde jag inte vara sur på henne, hon var min bästa vän det var hon och jag föralltid.
Jag hade ingen aning vart jag var på väg men helt plötsligt kunde jag se ett cafe lite längre fram. Min mage kurrade till, perfect tänkte jag. Jag kollade mig runt omkring och såg att jag va på en enskilld gata. Det var ganska öde, men inte på ett läskigt sätt. Jag närmade mig cafet och klev in genom dörren. Det var några få människor där inne som satt och småprata lite. Jag kunde tänka mig att dom flesta som kom hit bodde i området eller så hade dom hittat hit någongång och gillade att det va lite avskillt från alla andra stora gator med massor av folk. Jag kände på mig att jag skulle komma hit ofta, jag älskade små cafen som låg lite avskillt. Jag beställde en vaniljlatte och en bagel, sedan satte jag mig vid ett bord som stog längst in mot väggen och närmast fönsteret. På bordet låg det en ny ELLE tidning. Kunde jag ha mer tur! Jag började läsa en artikel om en fashion show och sedan ropade dom upp mitt namn, och min vaniljlatte och bagel var klar. Jag gick och hämtade det och sedan sjönk jag ner i min tidning igen. Dörren öppnades till caffet och jag kollade pp från min tidning, det var en äldre dam och hennes man som kom in. Mina ögon drogs mot väggen på högersida av dörren. Där satt en lapp uppklistrad, jag försökte läsa vad det stog men utan någon framgång. Jag reste mig upp och gick mot lappen.
We need help!
Do you need a job? We need some
help, so if you do, contact us as soon
as possbible. Thanks!
Jag skyndade mig fram till tjejen i kassan
"Hi, is the job still avalible?" Frågade jag och kollade på henne, hon hade brunt hår ner till axlarna och ganska mycket smink.
"Yes it is, are you intrested?"
"Yes, I can start when ever you want. I'm free all summer."
"Perfect, I can talk to my boss later today. Just write down you phonenumber and your name"
Hon gav mig en servett och jag skrev ner mitt namn och mitt telefon nummer.
"Thank you" Sa jag och gick tillbaka till mitt bord.
Ännu en gång sjönk jag in i min tidning. Jag åt av min bagel och drack av mitt kaffe, ja det här var en riktigt bra start på mitt nya liv här i London tänkte jag. Sen väcktes jag ur mina tankar när två killar i min ålder kom in på cafet. Den ena killen hade svart hår och den andra brunt lockigt hår. Dom båda såg väldigt bra ut. Jag kom på mig själv med att ha fastnat med blicken på dom, jag tror att dom märkte det eftersom dom båda kollade på mig. Jag fick två leenden och så beställde dom. Kunde det bli pinsamare? Jag kollade snabbt ner i min tidning igen, men denna gång kunde jag inte konsentrera mig på vad jag läste för fem öre. Jag kunde känna hur någon stirrade på mig. Jag kollade upp och killen med brunt lockigt hår kollade på mig, vi fick ögonkontakt i några sekunder innan jag log lite blygt och sedan kollade åt ett annat håll. Min mobil började vibrera och "MAMMA" lös upp på min skärm. Jag såg att klockan nästan var elva så det var lika bra att gå hem, jag tryckte på svara medans jag gick ut från cafet. Jag kände hur någon följde mig med blicken, men jag var för rädd för att vända mig om.